Dagbok

Minns ni förr i tiden när man skrev dagbok i riktiga böcker. Ni vet sådana där med lås. I sin ensamhet satt man ihopkrupen på sitt rum och skrev av sig om tankar, känslor och framtidsplaner.  Om man skulle låta nyfikenheten ta över och öppna en dagbok som inte tillhörde en själv begick man nästintill en dödssynd. Att skriva dagbok var heligt, en privat angelägenhet som bara rörde en själv.

Idag är det helt annorlunda. Man fläker ut sina liv på internet och skriver öppenhjärtligt i bloggar, på twitter och på facebook om precis allt. Vilka människor man ogillar, vad man ätit under dagen, kärleksbekymmer, ångest, träning, bantningsmetoder, ja finns det egentligen några undantag?

Häromdagen när Matte och jag rensade i källaren fick jag syn på en trasig liten blommig sak längst ner i botten på en flyttkartong. Det var min fina dagbok från 1995. Då var jag 12 år, olyckligt kär, irriterad på mina föräldrar och på gränsen mellan barn och tonåring. Mina ögon tåras av både lycka och förundran när jag bläddrar i boken. Hur kan en sådan liten tjej som jag var då dokumentera och formulera allt in i minsta detalj. Hela konversationer gällande tjejtjaffs, hur det kändes när jag fick min första kyss, vad lillebror gjorde när jag var dum och skällde på honom inför mina kompisar och hur god maten var som vi skulle ha till kvällsmat.

Jag har fler dagböcker gömda i lådor här hemma. Den första är ifrån 1992, jag gick i tvåan och med barnslig handstil har jag skrivit och ritat vad jag gjort på dagarna och vad jag önskar mig i julklapp. Den senaste dagboken är skriven mellan 2005-2008. Jag är så glad att jag har sparat alla mina dagböcker. Det känns fint och kul att läsa och gå tillbaka till den Emelie man en gång i tiden varit!