Mitt indonesiska blod tål inte kyla. Min hud förvandlas till någon slags gråbrun, purpurnyans och ögonen vill hållas stängda för att undvika rinnighet. Ansiktet knastrar och fnasar och finnarna är ett faktum. Vem orkar hålla på att sminka sig med 5 kg täckstift ideligen? Inte jag. Dessutom är mina ben som två (stadiga) salta pinnar, det vill säga gråbruna med vita torrfläckar på. Allt detta medför till att jag just för tillfället kanske går omkring och ser lite obehaglig ut. Jag ber om ursäkt för det... Det är nu jag tvingas ta på mig mina baggy jeans (med fjortor par långkalsonger under) och fluffjacka med luva. Ingen får se mig, men jag måste ju ut och få lite luft. Fy katten så kallt!
Men oroa er inte, jag ska bara ut en kort sväng, resten av dagen befinner jag mig inomhus i pluggvärlden... Just nu handlar det föresten om språkutveckling och samtalets betydelse. Mycket intressant, fast svårt! Lika svårt som att hantera kylan och mitt utseende. Samma visa varje vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar