En stjärna på himlen

Jag tittade ut genom de stora fönsterna i mitt rum. Det var kolsvart i trädgården och stjärnklart på himlen. Alla lampor i huset var tända och de vittnade om att vi var vakna och oroliga. Klockan var långt över midnatt och jag hade försökt somna otaliga gånger, utan resultat. Jag sjönk ner i den gul- röd- rutiga soffan och fastnade med blicken på något som liknade stora lerfläckar på utsidan av fönsterna. De störde mig. Hur kom de dit!? För att inte oroskänslorna skulle få övertag började jag i mitt inre forma mönster av fläckarna. Jag brukade göra så. En här, en där och en lite längre bort. Om man drar en linje där emellan ser det ut som... De tre vise männen, början till Karlavagnen eller nej vänta, en tv! När vi var små kunde vi sitta i trädgården på kvällarna, ihopkrupna på varsin filt och blicka upp mot himlen. ”Vad ser du?” frågade jag. ”Stjärnor” svarade han. Sen utbytte vi tusentals tankar, frågor och ogrundade svar om vart stjärnor bildas och hur länge de kan lysa? Mitt svar blev oftast på den sista frågan att när man dör blir man till en stjärna och de kan lysa i evigheters evighet. På så vis dör man egentligen aldrig. Det var min teori. Vi var fascinerade. Stjärnor är magiska!

Pappa skramlade med flaskor i köket och jag gick dit för att se vad som stod på. Han hade hällt upp en whiskey till sig själv och med stora påsar under ögonen ramlade han ihop i sin svarta fåtölj i vardagsrummet. Han var inte onykter, men utmattad. Trött av ängslan, ledsen av oro och hade ont av sorg. Jag ville gå fram och krypa upp i hans knä, precis som jag gjorde när jag var barn. Jag ville höra hans bekanta röst som lugnande sa att allt kommer att bli bra. Jag ville vaggas fram och tillbaka i en sövande rörelse som gjorde att jag somnade mot hans bröst. Jag ville känna mig trygg och liten. Men jag var inget barn längre. Jag var femton år och stor nu. Pappa grät. Han sippade på sin whiskey och satt där med tårar i ögonen och ett söndrigt hjärta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var första gången jag såg pappa gråta. Jag stod som förstelnad och stirrade på honom. Som med smutsfläckarna började jag fokusera på att forma mönster av hans ansiktsdrag. Den rynkan går ihop med örat. Håret smälter samman med pannan… "Kan inte du heller sova?” ”Nä,”svarade jag. ”Det känns oroligt i magen. Som om något hemskt kommer att hända.” ”Jag vet,” sa pappa. ”Jag känner det också. Kom och sätt dig här hos mig.” Jag satte mig i soffan bredvid och vi sa inte ett ljud till varandra på säkert en timme. Det kändes ändå tryggt att bara sitta där med min pappa. Världens bästa. Klockan i köket tickade. Mina ögon blev tunga. Vinden susade. Något knarrade till, kan det ha varit ifrån den öppna spisen? Och så plötsligt… Telefonen. Signalen var otäck och skrikande hög. Varje ringning upplevdes som en liten, hård pil och den skar i öronen och fortsatte ner till hjärtat och runt i magen. Ilningar for som spjut genom både kropp och själ. Jag blev stel som en isbit och glömde bort att andas. Tystnad. Förvirring. Chock. Tårar. Sakta reste jag mig upp, tog min jacka och gick ut i den kalla natten. Mitt på parkeringen stod jag sen länge, med huvudet lyft mot himlen och mörkret som ett skydd runtom mig. Där uppe blinkade dem. Stjärnorna. En efter en såg jag hur de långsamt formade mönstret av ett ansikte.

Nu var vår stjärna på jorden en av dem.

På himlen lyser du i evigheters evighet. Det är vår sanning. Min lillebror.