Konstnären

Nästan varje dag säger Matte till mig hur fin och vacker jag är och att min "gravidkropp" är den härligaste han någonsin skådat. Jag brukar då skratta och ha lite svårt att ta åt mig. Fast, ibland känner jag mig jättefin (faktiskt) men just nu, för det mesta, så känner jag mig mest tung, gigantisk och klumpig. Särskilt när vi låg på sjukhuset. Då fick jag knappt plats i den lilla pyttesängen som jag tvingades ligga i. Varje gång jag vände mig var jag rädd för att ramla ner. Man kunde fälla upp typ som två järnskydd vid var sida, men det ville jag inte för då blev det bara ännu mindre plats och klastrofobikänslan större. Efter att ha legat i den där sängen i ett dygn började jag gråta. Ni vet sånt där överdrivet gråt (som jag är så bra på). Mellan varje snyftning förde jag fram mitt budskap hur ful, fet och synd det var om mig som måste ligga på sjukhus när jag egentligen bara vill vara hemma, träffa mina kompisar, äta min egen mat, vara frisk och åka på utflykter. Matte pussade då mig på handen och sa tröstande att jag snart fick komma hem. Sen sa han åter igen att jag är jättefin och som bevis på hans ord skulle han rita av mig! Han tog fram en penna och en servett och började skissa. Alldeles still och koncentrerad satt han i nästan 20 minuter. Jag har aldrig sett Matte rita något tidigare så jag blev ju nyfiken och lugnande ner mig! Flera gånger kom jag på mig själv att jag liksom "poserade" där jag låg, rättade till håret, log lite och så. Sen... Fick jag se resultatet. Då började jag gråta igen.