Fredagen den 26/7 klockan 8.45 hade vi en tid på lasarettet för ännu en havandeskapsförgiftnings-kontroll. Jag var nådigt trött, irriterad och påvägen dit grät jag. Värdena var sämre... Blodtrycket hade stigit och nu tyckte läkarna att det var dags att sätta igång förlossningen. Matte och jag blev både exalterade och nervösa (mest jag). Är det dags nu? Redan? Även fast vi visste att det kunde bli att jag blev igångsatt, så var ändå huvudet inställt på att Isabella skulle komma den 8/8. Så var det ju liksom tänkt! Vi skrevs snabbt in på förlossningen, men sen gick det långsamt...
Jag tittade på skötbordet och tänkte att snart ligger vår lilla skrutt där! Men snart var en överdrift... Timmarna gick... Inget hände... Mitt tålamod började tryta. Mamma kom med mat till Matte och de drack kaffe och jag försökte sova. Det blev kväll och långsamt började jag känna små värkar. Som mensvärk ungefär, inte så särskilt smärtsamma. Jag kopplades till en CTG och Isabellas hjärtljud lät bra och visst blev värkarna tätare. Jag hade öppnat mig 2 centimeter, yes!
Det började göra mer och mer ont. Klockan 01.30 var jag öppen 4 centimeter. Barnmorskorna tyckte att jag skulle få sova i lugn och ro och gav mig sömntablett, morfin, alvedon och bricanyl. Men jag kunde inte sova. Under natten blev värkarna ännu mer påtagliga och jag väckte Matte och sa att nu är det nog nära. Tiden gick och när morgonen kom hade jag så ont och trodde på riktigt att något var fel och att jag skulle dö. Jag ringde mamma och sa i panik att hon måste finnas med mig om jag dör, så hon kom på en gång! (Även fast hon såklart inte trodde att jag skulle dö..)
Det var fantastiskt att ha både mamma och Matte hos mig. Matte masserade min rygg, sa peppande ord och var så oerhört trygg. Mamma avlastade Matte, strök mig över håret, hämtade vatten och hennes närvaro gjorde mig lugn(are). Fram tills nu hade jag ingen smärtlindring alls, fast det gjorde extremt ont!! Barnmorskorna tyckte att jag skulle prova lustgasen, men jag har alltid varit rädd för den och hört historier om folk som svimmat av och grejer... Det skulle visa sig att lustgasen blev min bästa vän! Vid 10 tiden hade det hänt lite, jag hade öppnat mig 7 centimeter men sen var det still... Eller, jag var inte still men inget hände om man säger så. De stack hål på mina hinnor så att vattnet gick, sen satte de en elektrod på Isabellas huvud så att man kunde följa hur hon mådde. Jag fick värkstimulerande dropp och man såg att Isabella blev lite stressad då hjärtljuden gick ner något. Läkare tillkallades, men plötsligt sa det bara pang och jag öppnades helt! Krystvärkarna kom igång och jag tog i för kung och fosterland! Klockan 15.42 kom Isabella äntligen ut! Åh! Lycka!
Isabella fick komma upp på mitt bröst och det kändes så lustigt och overkligt alltihop. Nu var hon här! Vår lilla tjej! Jag grät inte som jag trodde utan var mest chockad. Blå och kladdig var hon också, av fosterfett och annat creepy, men det försvann snabbt och sen fick hon en rosa nyans. Undrar vilken hudfärg hon får sen?
Några timmar efter födseln låg Isabella även hos sin pappa och tog igen sig lite! Mys! Vi fick in en jättefin bricka med mackor och saft och när vi ätit kördes vi bort till BB. I två dygn låg vi där för att kontrollera mina värden som nu var helt perfekta. Blodtrycket hade sjunkit direkt! Vi försökte lära oss att amma, men det gick sådär... Varken Isabella eller jag förstod riktigt hur vi skulle göra och jag fick feber och mådde uruselt. Usch... Vi fick komma hem på måndagen, men på tisdagen lades vi in ett dygn på Neonatalavdelningen igen för att Isabella var "svag". Dels har hon lite gulsot, men förmodligen också för att hon inte fått i sig tillräckligt med modersmjölk. En snäll barnmorska försökte visa oss hur man ammar bäst och nu äntligen går det bättre! På måndag ska vi tillbaka och se om det gett resultat. Hoppas, hoppas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar