Skrika kan jag

Det har bara gått två veckor och fem dagar sen vår älskade lilla prinsessa kom till oss. Men redan känner jag (faktiskt) att jag är inne i mammarollen! Naturligtvis tar det tid innan vi får rutiner i tillvaron, men det känns som om jag ändå varit förberedd, peppar, peppar ta i trä. Jag går tillbaka i bloggen och läser om graviditeten och hur jobbigt allt var i slutet... Usch... Inte kul. Jag tror att det är det som gör att jag känner sådan enorm tacksamhet nu! Denna lilla varelse får mig att känna mig så levande, så hel och full av energi, fast att jag knappt sover nåt om nätterna. Sen har vi verkligen haft tur och fått en helt underbar liten bebis! Vi får ofta höra att Isabella verkar vara en sådan lugn, harmonisk, glad och nöjd tjej. Det är såklart jätteroligt att höra och det stämmer verkligen. Men... Jösses vad denna lilla lugna och harmoniska varelse kan skrika! Jag har aldrig hört något liknande! Det är inte ofta det händer, men när hon sätter igång får man räkna med tinnitus en stund efteråt. Första gången detta hände tror jag att Isabella hade en, eller flera, fisar på tvären. Hon grät, skrek och skrek och skrek och inget hjälpte. Då började jag också gråta, för jag tyckte så synd om henne. Men som sagt, skriken förekommer inte ofta och vi hoppas förstås att det fortsätter så!