Det är för många som drabbas nu. Många i vår närhet och det smärtar så oerhört mycket. Unga människor som inte ens hunnit leva hälften av sina liv. För några veckor sen var vi på fin begravning för en av dem som kämpat länge. Igår gick en annan vän bort. Jag hatar sjukdomen och vad den gör med dem vi tycker om. Jag tänker på de närmsta som finns kvar. Barnen, partnern, föräldrarna.
Jag kramar mina nära extra mycket och saknar min egen pappa, som även han drabbades och försvann. Det är så smärtsamt och gör så ont när man inser hur skört livet är. Ena dagen finns man och nästa inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar